Någonstans borde man ha lärt sig, men trots över 20 år i yrket har jag fortfarande svårt att förstå hur en och samma fotbollsmatch kan bestå av två så olika halvlekar.

På Tele2 Arena gavs ett nytt bevis för att det inte är någon idé att bli förvånad. Helt utspelat före paus till dominerande och bollförande efter vilan. Det var omstartens IFK Norrköping i en snabb summering i huvudstaden, där solen verkligen stekte över oss på pressläktaren.

Solskyddskräm var inte det första jag tänkte på när jag packade arbetsväskan vid lunchtid. Konsekvenserna av det lär visa sig i början av veckan. Solbrillorna var dock med, tack och lov.

Om det var hett som i en bastu – och då tar jag inte i – på ena långsidan var det svårprognostiserat på planen, beroende på vilket av lagen som analyseras. Och vilken av halvlekarna, som sagt.

Isak Pettersson stod i skuggan men agerandet vid ledningsmålet var som om han skulle haft solen rakt i ögonen. Haris Radetinac sköt (men nog var det väl menat som ett inlägg?) ur ganska dålig vinkel, utanför straffområdet. En boll som Isak ska ta alla dagar i veckan. Det erkände han själv efteråt.

Men efter det visade IFK-målvakten klassen och räddade sitt lag från ett betydligt större underläge. Första halvleken var garanterat en av de sämre av IFK den här säsongen. Hemmaspelarna var aggressiva över hela planen. Det var inte de vitblå, som stundtals agerade som om de fortfarande lirade boll på stranden – skönt avslappnade. Tacksamt för Djurgården, som i stort sett tog tillbaka bollen omgående när man tappat den.

Nya innermittfältet med Lars Krogh Gerson och Arnór Sigurdsson blev ingen succé. Även de spelade upp sig, men att Simon Thern är tillbaka nästa match känns oerhört viktigt.

Artikelbild

Managern Jens Gustafsson brukar sällan hymla med när det är dåligt, vilket är värt en applåd i sig. När spelare gör bra saker ska de få beröm för det, men när de å andra sidan inte gör det de normalt sett kan bör de även få veta det. Även supportrar mår bättre när de får medhåll i sin kritik.

Jens var lika skönt uppriktig som vanligt även efter den här matchen. "Det fanns väldigt få positiva ord att använda om IFK efter första 45, alla skämdes. Det enda positiva då var att matchen levde", sa han på presskonferensen.

Och den kom att mer än leva när vilan hade gjort sitt. Ett betydligt mer resolut – och modigare – bortalag klev ut på arenan, tog initativ och vann plötsligt närkamper vilket givetvis gav massor med ny energi. Alexander Jakobsen behövde bara några minuter på planen för att hitta Simon Skrabb (en av få som höll hög nivå hela matchen) i straffområdet, och det var kvitterat. 1–1 kändes garanterat mer som en seger för IFK än för Djurgården. Hemmalaget skulle, och borde, ha avgjort före paus.

Men den nu femåriga sviten utan förlust mot Djurgården på Tele2 Arena består. Solsting eller inte – märkligt är ordet.