IFK Norrköping kom från en svajig vecka med två raka förluster i Östersund, och ville hitta hem igen på Östgötaporten.

Det gick sådär den första halvleken, och då uttrycker jag mig väldigt mycket i underkant.

Allsvenskan är full av pigga nykomlingar de senaste åren och Sirius hör definitivt dit.

Artikelbild

Gästerna från Uppsala chockstartade mot ett virrigt och stressat hemmalag. Det var oroväckande passivt, lojt och osäkert på många IFK-fötter (jag orkar inte rabbla flera negativa tillmälen) och Sirius gjorde lite som man ville ett tag.

De blåsvartrandiga var först in och först ut i duellerna och skapade mängder av chanser mot Michael Langer som höll IFK kvar i matchen i den första halvleken.

Framåt var det inte mycket bättre. Det naturliga flytet i anfallen fanns inte där och det blev bara ett par enstaka ströchanser.

När spelarna gick ut i paus hördes det till och med spridda burop från läktarna och det är sällan ett gott betyg.

Kaxig markering från Sirius

Jag vet inte vad som serverades i omklädningsrummet efter 45 minuter men ut kom i alla fall ett nästan helt nytt IFK-lag. Eller snarare det IFK-laget som hemmapubliken har blivit bortskämd med att se de senaste säsongerna.

Det var en helt annan attackvilja och tro på den egna förmågan. Bollarna smattrade mot Joshua Wicks i Siriusmålet och redan efter åtta minuter hade det kunde blivit två–tre IFK-mål. Allra närmast var Daniel Sjölund som dammade till i kryssribban.

Ologiskt nog kom Sirius 0–1-mål efter paus, men det var knappast orättvist sett till hur det såg ut i den första halvleken. IFK jobbade till sig, och var förtjänt av, en kvittering efter den kallduschen men den kom aldrig. I stället blev det 0–2 i den sista sparken och en ny kaxig markering från Sirius att man inte har kommit till allsvenskan för att be om ursäkt.

För stora svängningar

IFK får nu tugga i sig tre raka förluster på åtta dagar och det kan vara svårsmält för en toppkandidat, åtminstone om man ser till fansens förhoppningar inför säsongen.

Det ser inte alldeles friktionsfritt ut just nu i alla fall, så mycket kan man konstatera. Stabiliteten saknas, det är alldeles för stora svängningar i matcherna, och framåt har fabrikationen stagnerat. Kalle Holmberg letar efter försäsongsformen, Sebastian Andersson letar efter fjolårsformen och för IFK är det för sent att leta efter en ny forward innan sommarfönstret slår upp.

Man har det man har men på något sätt tror jag ändå att det går att gräva fram den verkliga kapaciteten igen.

IFK och Jens Gustafsson måste i alla fall tro det.

Kanske sitter den allsvenske debutanten och inhopparen Gudmundur Thórarinsson på nycklarna som kan dyrka upp det egna laget?