Det är som vanligt när man åker till Växjö. På något märkligt sätt väljer man alltid fel väg och sitter bakom ratten och svär över – i och för sig säkert trevliga, men ändå – småhålor som Hok, Vrigstad och Lammhult. Dessutom var det marknad i Vrigstad.

Sen sitter jag på Myresjöhus arena, ser hur Linköpings FC förlorar mot nykomlingen och funderar vilken väg som mästarlaget ska ta. Avståndet till täten börjar kännas ointagligt och som det ser ut just nu har LFC ärligt talat inte heller där att göra.

Det är en sådan där mellansäsong där det mesta blir fel eller går emot.

Inte ens nyförvärven blir som man vill.

Nu ansluter doldisduon Emma Jones och Marie Yasmine Alidou, men jag vet att det arbetats på och varit nära med starkare namn, bland annat från Brasilien, men att det sprack på höjda ekonomiska krav och oklart kontraktsläge. Frågan är om det här räcker för att ge den offensiva spets som så brutalt tydligt saknas.

Det känns tveksamt.

LFC hade behövt hitta rätt med åtminstone en mer renodlad målskytt – också för att låta Kosovare Asllani eller Frida Maanum (allra helst båda) flytta ned på mittfältet där de gör sig bäst. Då tänker jag inte så mycket på allsvenskan utan för att ta sig vidare från Champions league för att få något spännande och häftigt att ta sikte under en tuff vinter.

Artikelbild

Det blir det viktigaste av det som är kvar i höst.

Det sägs att en gång är ingen gång, men i det här fallet är det redan en gång för mycket. Att tvingas till dubbla tränarbyten och därmed dubbla omstarter under en och samma säsong gör det till mer eller mindre omöjligt uppdrag. Med tanke på det och på alla tunga tapp är det inte konstigt att insatserna svajar mer än det gjorde på en gammal färja över Nordsjön från Göteborg till Harwich.

Man kan säga att LFC har misslyckats på planen, men det beror också på missar utanför.