Två viktiga säsonger i har hackats bitar på grund av två avslitna korsband i Andreas Blomqvist knä.

Nu är han tillbaka.

I alla fall på fotbollsplanen.

När lagkompisarna spelar uppställt lagspel på en planhalva, springer innermittfältaren längs med sidlinjerna tillsammans med skadekompisen David Mitov Nilsson.

Steg för steg.

När Karlshamnskillen kom till IFK Norrköping 2016 från danska Ålborg såg han ut att bli ännu en värvning med potential, som skulle få fart på karriären på Östgötaporten.

Det mesta talade för det i alla fall.

Så kanske det hade kunnat vara för Andreas om det inte varit för korsbandsskadorna.

Den första kom i september 2016.

Tre matcher blev det efter comebacken innan han slog upp samma knä i augusti 2017.

Du har fått lära dig innebörden av ordet tålamod?

– Ja. Man får ha starkt psyke för att klara det här. Men jag har alltid känt mig stark och motiverad, tagit det för vad det är och hela tiden försökt komma tillbaka ännu starkare, säger Blomqvist vars träning intensifieras nu allt mer under Bosse Almcrantz ledning. Till hösten kommer han vara spelklar, ävenom han inte tar något för givet.

– Är det något jag lärt mig är att varje nytt moment innebär något nytt för knäet. Det gäller att hela tiden ta steg för steg och hitta nivån för att sedan kunna ta ännu ett steg. Sakta men säkert vänja kroppen och knäet de olika belastningarna, man kan klara av.

Hade Andreas Blomqvist varit en frisk spelare, i konkurrens om en plats i startelvan kunde han kanske haft en dialog om det utgående treårskontraktet.

– Avtalet gäller året ut. Sedan får vi se vad som händer, tankarna är bara att ta sig tillbaka nu. Det är verkligen en annorlunda situation. Vi får väl ta ett snack längre fram och se hur det blir. Det är inte aktuellt idag, konstaterar han sakligt.

Efter rehabträningarna har Andreas varit ledare på IFK:s fotbollsprojekt, "Bollis".

– En historia jag inte har varit van vid direkt. Har egentligen bara haft fotbollen och sedan gått hem. Nu kommer man dit på eftermiddagarna. Träffat unga spelare från förorterna och hållit i passen. Jag har fått ta lite ansvar, de kan vara lite ostrukturerade ibland. Men det har fungerat bra.

Nu ser han slutet på två års rehabtränande.

– Den bästa klubb man kan vara i – i min situation. Människor som är bra, positiva och stöttande. Jag är bara 26 år. Förhoppningsvis har man lite kvar att ge, lätt tio år till om man kan få ordning på saker och ting, säger den hårt prövade mittfältaren.